Gör ditt jobb med passion och glädje – Om inte, SLUTA
Jag har gått och längtat efter idag som om det vore min första riktiga julafton jag skulle få uppleva. Idag, exakt 20 veckor in i graviditeten, skulle jag och Lina på vårat andra ultraljud. Under det här tillfället får man träffa en barnmorska som gör en ultraljudsundersökning för att se att bebisen växer normalt, se att alla organ utvecklas väl och att alla kroppsdelar är på plats. Det är även tillfället då man för första gången får möjlighet att se vilket kön barnet har.
Jag och Lina har räknat ned varje minut fram till det här tillfället och senast vi var där gick vi därifrån helt uppe i det blå med känslor. Vi hade då varit på en mottagning på Karlavägen och även den här gången var vi bokade på samma plats.
Jag var lite nervös och väldigt förväntansfull inför dagens undersökning. Framförallt för att jag skulle få se mitt barn för andra gången någonsin men också få lite ordning i alla tankar kring om det var en pojke eller en flicka. Ni kan tänka er hur spänningen byggs upp. Men all den här vackra spänningen och alla underbara känslor som rusade i kroppen skulle snabbt få sig en ordentlig turn.
Linas namn ropades ut och jag kände inte igen rösten. Jag vände mig om såg barnmorskan som skulle ta emot oss för den här undersökningen. Direkt fick jag någon form av obehagskänsla som skulle hålla sig genom hela vår träff på mottagningen. Jag gick fram skakade hand, hälsade och tittade henne djupt i ögonen medan jag sökte efter någon form av positiv kontakt eller bekräftelse. Ingenting vart det. Inne i mottagningsrummet vart det varken ett uns av lyster, glädje eller förståelse för vår situation. Det gjordes inte minsta ansträngning för att knyta kontakt med oss föräldrar eller försköna situationen. Ingen ansträngning gjorde hon heller för att vi skulle få med oss några bra ultraljudsbilder. Vår bebis hade vänt sig just då åt andra hållet och det fick vi leva med. När vi sedan bad om att vi få veta könet så gjordes det med VÄRLDENS minsta entusiasm. Det fanns liksom inte ett uns glädje i hennes röst, kroppsspråk eller energi.
Personligen kände jag mig berövad på vad som skulle bli den bästa dagen någonsin. Jag hade gått och byggt upp alla dessa positiva känslor om vilken faktisk timme vi skulle dela tillsammans och få ett glädjebesked varesig det var en flicka eller pojke. Jag gick därifrån tung och ledsen över det bemötande vi fått och jag kunde inte tro att stunden jag gått och längtat efter så länge hade gjorts så tråkigt av någon annans dåliga energi.
Jag önskar att det här kommer ut för att påminna folk om att man ska göra det man älskar och visa glädje när man gör det. Och har man inte den glädjen kvar så bör man fundera på om man ska göra något annat.
